Det är med viss ironi som jag möts av att välkommenskylten ligger sönderslagen på toalettgolvet. Antar att budskapet var lite väl opassande för de som slog och bröt sönder mitt fönster för att gå in och söka igenom mitt hem efter ägodelar. Detta är mitt lantställe, min möjlighet att andas, rekreera, få njuta av natur och enkelt leverne. Min plats på jorden att kladda med linoljefärg, gräva i jord och få utlopp för kreativa tankar och idéer.
Här finns inget av värde för någon annan. Här finns enbart det som vi behöver för att kunna sköta ett hus från 1800-talet. Vad får man för en dammsugare? Vad är en ny sekatör från Fiskars värd på den illegala marknaden? Varför drog ni fram mat ur frysen? Skulle ni anordna en festmåltid? Förstår ni så ledsna mina barn blev när deras fiskespön är borta? Vi köper nya, svarar jag tröstande. Men oskulden är borta. Vårt paradis är skolkat av glasbitar, fingeravtryckspulver, förstörda möbler och vetskapen. För vetskapen att ni har varit där och rotat går inte att köpa ny, den kommer alltid att finnas som en enveten blinkande lampa som kommer styra över mitt agerande framöver.
I tidig tonår lärde jag mig av bitter erfarenhet och flertalet hårda smällar hur jag ska försvara mig mot det som jag inte vill ska komma nära mig. Ni gav mig inte den möjligheten. Jag önskar att jag hade varit där när ni gick in, men jag är rädd för vad konsekvensen för er del hade blivit. Nu är jag rädd för att sova över själv med mina barn, rädd över att kanske inte kunna försvara dem mot tokar som inte vet skillnad på vad som är ditt och mitt.
Jag hoppas att ert samvete anser att det var värt det.
