Det fanns en koja i den gamla linden, ut mot åkern. Enligt grannarna har den varit på plats i minst 20 år. Den såg därmed ut därefter, många murkna plankor och det var svårt att ta sig upp. Mycket av det som vi har gjort i huset har inte gett barnen någonting. De har det gamla utedassrummet som lekhus, men det är så litet att de knappt får plats.
Jonas bestämde sig därför att tillägna sommaren 2013 till att göra trädkojan till en säker och bra plats för ungarna att vara på. Jag minns att han räknade med att det skulle ta två veckor av semestern, sen var det klart. Jag svarade med mitt klassiska ok, det som betyder “tror du ja, du har inte en susning, vännen min. Men jag lät honom hållas, jag hade fullt av egna projekt att dra i.
Efter en vecka började det likna något. Panelen började komma på plats och golvet var lagt. Jonas insåg att en stor del av att bygga en koja är att sitta ner och tänka.
Men det gick sakta framåt. Efter ytterligare en vecka började det se ut som ett hus. Det var ungefär i denna veva jag skulle agera testpilot och trillar ner från den provisoriska stegen och blir lagom gul och blå och får en eller ett par sprickor i revbenen. Det är även nu mitt tålamod börjar tryta lite smått, eftersom mina projekt inte går att genomföra. Det går inte att gräva upp tung lerjord med sprickor i revbenet, jag vet, jag har provat och gråtit.
Men efter ytterligare en vecka kan Jonas konstatera att kojan är färdig. Det är ju tur för semestern har liksom tagit slut då. Nu fattas bara lite finlir. Huset ska målas och lister, fönster och staket ska sättas in. Sen är ju tanken att det ska bli mysigt därinne med tyg på väggar och lite möbler. Jag antar att en stor del av sommarsemestern 2014 kommer att gå till kojan. Men det är det värt, två glada barn, bara väntar på att bebo sitt alldeles egna hus.
