Eller också inte.
I två år har jag försökt att odla och därmed skörda kronärtskocka. Denna kung av grönsaker och drottning av smaker. Första året gick inget vidare. De såddes alldeles för sent och blev knappt 20 cm höga innan frosten tog dem. Förra året gick bättre. Jag flyttade en av dem till odlingsbäddarna i hopp om att solen skulle göra denna svårflirtade tistel till sin vän och skänka sin ägare små delikatesser. Men icke, den blev större med dog i samma ögonblick som jag försökte rädda den genom att vårda den ömt och ta in den under vintern.
De andra små stackarna lever fortfarande och klarar de resten av vintern har dem ett starkt försprång och kanske kan försöka blomma i höst.
Idag sådde jag 4 nya små älsklingar i hopp om att kanske om 9 månader kan jag få skörda min frukt, med riktigt smör och citron, kokt i lättsaltat vatten. Bara en, det är allt jag begär, Jonas kan vara utan. Men dessa fyra frön är mitt sista försök till att bli kronärtskocksodlare. Jag hoppas innerligt att de känner pressen och presterar lite resultat. Själv ska jag vårda de späda plantorna ordentligt och ge dem sin väldränerade gödslade jord!
Någon som är en mer kär vän till mig är naturligtvis ståtlige unge herr Riddarsporre. Förra årets dundersuccé går knappt att göra repris på, men tro mig, jag ska försöka. Idag såddes frön från förra årets blomning och nu ska jag vänta. Vänta och vänta och hoppas att det kommer spira och gro om några veckor. I väntan på gröda tittar jag tillbaka till mina vackra bebisar som så elegant förgyllde framsidan i somras.
Nu ska det bara bli vår. Som jag längtar efter ljus, värme och jord.
